Känner ett pipande ljud i mina öron nu efter att jag har höjt volymen lite extra i hörlurarna för att överrösta min enormt högljuda bror som sitter och slår med petflaskor på bordet och skriker/sjunger.. Vågar jag säga att han är 18år?
Han uppförsig som en enormt störande 7åring som bara tar plats och är ivägen..
Kollade på lite bilder från när vi var små förut och på vissa bilder syns de att han faktist älskar mig.
Eller han älskar mig, de vet jag. Tror faktist att jag är hans idol :D
När vi var mindre gjorde jag allt han gjorde, jag gick i hans fotspår. Då var de han som var min idol.
Han fick mig till att äta en pannkaka med aromat och salt på.
Men nu när vi är äldre värdesätter vi inte varandra.
Jag kan ibland faktist sakna att ha en storebror som lixom är en storebror..
Inte någon som man bara slänger massa skit på eftersom han slänger skit på mig.
Utan en som man kan göra saker tillsammans med.
När vi bråkade när vi var mindre så sa alltid mamma och pappa att de var syskonkärlek.
Nu bråkar vi minst en gång varje dag, vi kommer aldrig överens och jag går och väntar på den dagen då han ska flytta.
Mamma säger att vi kommer älska varandra när vi blir äldre och bor på varsit håll.
Visst, de ligger något i de men som jag känner nu vill jag bara säga upp kontakten med honom direkt.
Men ska jag vara ärlig så är han faktist världens bästa storebror och de bästa, han är min storebror min älskade storebror!





annamaria;